Hur gör man när två kulturers värderingar uppenbart krockar? Vem skall ge vika för vem? Eller kan man tänka sig att det finns möjlighet att leva tillsammans på något sätt med ömsesidig respekt? Det verkar svårare och svårare. Gränserna blir allt mer uppenbara och svåra att hantera. Eller hur hanterar man en religiös övertygelse att man inte får hälsa på en kvinna med en svensk jämlikhetssträvan.
Sitter nu och jobbar med material som använts för undervisning på 1940-talet på ungdomsläger. Det är fascinerande att läsa på många sätt eller vad sägs om följande citat. ”För den kristna ungdomen är inte karriären det viktigaste och får aldrig bli det viktigaste. Den som säljer sig för att nå en social ställning har sålt sig alltför billigt.”
Sitter i mitt avhandlingsarbete och läser en bok från 1954 av Erik Sollerman. En mycket framsynt och duktig skribent. Boken heter "Kyrkan i världen och världen i kyrkan". Ett litet citat om vad kyrkans isolering gör med henne. "Det är därför kyrkan så ofta måste hålla sig med specialister, som översätter hennes språk, så att det kan förstås av direktörer, intellektuella och knuttar." Det är ett citat, men som alltid hos honom står det aldrig var det är hämtat och denna gång inte heller vem som skrivit eller sagt det. Men det är intressant ändå.
Jag är förbannad. Jag har precis sett Existens om kristna irakier som inte får stanna. Jag känner några irakier personligen och deras situation som inte heller får stanna (iofs. är de muslimer). Jag vet att de inte kommit för att de vill ha en skön tid i Sverige. De flyr från en ohållbar situation. Ledsen Tobias Billström så fantastiskt är inte vårt land trots alliansen. Billström hänvisar bara hela tiden att det är en rättsäker process.
Hittade en ny intressant sida där statsvetaren, Magnus Hagevi, som forskar om religion och politik bloggar. Han hade också en intressant artikel där om den postsekulära generationen.
Joel har lagt upp ett klipp på sin blogg där Hauerwas beskriver ett problem han ha med Church growht movement. Intressant klipp på många sätt. Men det jag möter i mina samtal med personer om liturgi är att det så lätt blir passiviserande, slentrian och därmed orsakar det samma sak som TV-tittande. Hur blir liturgi verkligen "the work of the people"? Någon som har tips?
