Guldklockan: varför arbetar vi?

Läste i veckan en krönika av Christian Albinsson i Metro om att arbetsgivarna måste anpassa sig till de kräsna 80-talister som nu ska ta över efter alla 40-talister som går i pension. ”Alla som vill anställa oss 80-talister måste göra sina jobb roliga, det måste finnas något mer än arbetstider och lön.” Det viktiga är självförverkligande, omväxling och att få göra det man är bäst på. ”Guldklockans tid är förbi – belöningen måste komma nu direkt, inte om 25 år”.

Eftersom jag ska undervisa om arbetet i kyrkan på söndag började tankarna omkring en kristen syn på arbetet. Uttrycker 80-talisten motsatsen till kristen arbetsmoral? Är inte plikt och osjälviskt tjänande de viktiga kristna dygderna? Eller har den ”kristna” arbetsmoral jag växt upp med varit mer anpassad till de krav ett hierarkiskt och monotomt industrisamhälle krävde än till evangeliet?

Jag försöker alltså nyansera min omedelbara sänkning av Albinssons krönika. Arbetet är en stor del av livet och varför ska vi inte ställa krav och protestera mot tråkiga arbeten? Frågan är dock om självförverkligande är den bästa kritiska horisonten.

Jag skulle hävda att ett meningsfullt arbete förutsätter att vi arbetar för något större än vårt eget självförverkligande – att det jag satsar tid och energi på betyder något positivt för andra människor. Kanske kan en sådan kritisk prövning av lämpliga yrken, produktion och arbetsförhållande också lyfta yrken som verkar mindre självförverkligande men som ändå måste göras. Ska man hoppas att arbetsgivare också tvingas lära sig svara upp till kristnas kritiska prövning av arbetet?

Syftet med detta inlägg är egentligen att lyssna in vad du tänker kring arbete och teologi. Och vad ska en som undervisa på söndag ta upp och betona. Tacksam för snabb respons!