Guldklockan, del 2

Lönearbetet har blivit vår avgud. Det är yrkeskarriären som ger oss identitet och styr våra livsval. Vi har till och med gjort söndagen till arbetets tjänare. Vi vilar eftersom det är nyttigt för vårt arbete. Gud har blivit vår tjänare; någon som är nyttig för våra projekt. Skapelseberättelsen utmanar oss att tänka tvärtom. Vi arbetar för att fira Sabbat. Det är sabbaten som visar syftet med livet och därmed även med arbetet. Liv och mening skapas inte av vårt arbete, utan de är en nådens gåva, de är glädje och bekymmerslöshet (vi kan vila för Gud ger oss det vi behöver). Om du inte håller med mig om att arbetet blivit en avgud kan du läsa texter som Luk 10:38-42 och Matt 6:25-26. Är dessa texter inte så oerhört provocerande, just därför att de relativiserar det vi tycker är viktigast?

Det intressanta är samtidigt att Guds eviga tid – som vi möter i Sabbaten – inte utplånar vår tid. Evigheten relativiserar den, men den bagatelliserar den inte. Istället ordnar evigheten vår tid. Den blir till sju dagar. Den för också in en kritisk horisont (en sjunde dag) utifrån vilken vi kan pröva vårt arbete och livskarriärer. Leder det vi gör fram mot den Sabbat som Gud kallar oss till? Vi borde utöva större kritik mot såväl omänskligt, monotomt och förslitande arbete som mot avgudadyrkan av yrkeskarriär. Så kanske det paradoxalt nog är så att vi måste ha evigheten om vår tid och vårt arbete ska få ett sant värde och en sann ordning.

Jag drömmer dock inte om utopier. Vi lever under syndens villkor och vi måste arbete i vårt anletes svett. Men det är ingen ursäkt för att inte locka livet i riktning mot det Gud önskar. Guds frälsningsverk handlar inte bara om det som händer i kyrkan på söndag utan om att hela tillvaron ska föras i relation till Gud och där finna sin sanna natur. Då blir det centralt att alla de andra dagarna rör sig mot Sabbat. Sabbaten frigör de andra dagar så att vi på olika sätt kan försöka berika andra människor genom vårt betalda eller obetalda arbete. Att mätta människors hunger och vårda sjuka, att se studenter och kollegier växa, att rättvisa skipas, att ta fram skönhet i tingen och allt detta andra avbildar den Skapare som givit oss livet som en gåva.

Detta var något av det jag vill säga i undervisningen i söndags. För er som följt bloggen måste jag tyvärr meddela att jag inte riktigt lyckades förmedla det jag önskade – trots all god hjälp. Men vad gör det! Av nåd fortsätter dialogen om arbetet vid nästa månads samling i Hyllie Park – då i dialogform med en av dessa 80-talister som tänker så annorlunda om arbetet än vad jag 50-talist gör. Ofullkomlig förkunnelse är bra! Det stimulerar till fortsatt reflektion!