Postmodernitet, auktoritet och frikyrkan

"Problemet som Stefan Swärd kritiserar grundar sig alltså i att Jonas Lundström har dragit den evangelikala bibelsynen till sin spets."

Inom den frikyrkliga bloggosfären (Håkan Sunnliden som visade på problemet. Han hävdade att ett av grundpoblemen i frikyrkligheten är frågan om auktoritet - och jag skulle vilja tillägga inte bara för frikykrkan utan också för hela den protestantiska kyrkan. Samtidigt missar Sunnliden poängen in sin analys av frikyrkan när han menar att den är för postmodern. Jag menar att det är en felaktig förståelse av problemet. Problemet är istället att båda parterna är för mycket modernistiska. De tillskriver inte någon annan auktoritet än sig sin egen läsning av texterna. Detta problem är inte ett problem exklusivt från en postmodern förståelse av tillvaron utan en modern - vändningen mot individen. Decartes berömda tvivel "säkrar" kunskapen med hjälp av det tvivlande subjektet. Något som också "sola scriptura" också kan leda till, helt utan att det var något som Luther menade. Det finns ingen auktoritet utanför det prövande subjektet. Allt som som smakar tradition, auktoritet eller dogm skall förkastas om inte den egna prövningen kan bekräfta den. Swärds modernism grundar sig i att bibelsynen i den evangelikala traditioner hävdar att det inte finns någon annan auktoritet än skriften själv, vilket i förlängningen kan leda till en hyperindividualistisk läsning av bibeltexten. Det som ofta skyddat ÖM/EFK mot att bli ett hypermodernistisk rörelse är dess betoning av det karismatiska, vilket också gäller Swärd.(Fråga en amerikan om EFKs självförsteålse ord: Evangelikal, Karismatisk, Baptistisk, Mission - det blir syntax error...)

Problemet som Stefan Swärd kritiserar grundar sig alltså i att Jonas Lundström har dragit den evangelikala bibelsynen till sin spets. Ingen auktoritet utanför mig (och ev. min lilla gemenskap) skall styra min läsning. Den egna subjektiva prövningen mot mina egna kriterier är den enda auktoritet som jag är underkastad. Kyrkans tradition skall absolut inte styra läsningen om det visar sig att den inte går att förankra i "min" förståelse av bibeltexten. Problemet är alltså inte som Sunnliden hävdar att de är postmoderna utan att de är hypermodernistiska. De starka reaktionerna kan kanske alltså förklaras att Jonas bibelläsning är starkt besläktat med den evangelikala läsningen. Hans tolkningar blir ännu "farligare" eftersom det inte finns något annat motgift än att markera ännu tydligare, starkare och tuffare mot den.

Däremot har ju Sunnliden helt rätt i det han för fram som nödvändigt i läsning av bibeltexten. Texten är ju en produkt av en tolkande tradition och måste därför för att läsas kristet fortsätta att tolkas inom denna tradition. Det är detta som jag vill hävda att Jonas bommar och som jag menar att den evangelikala traditionen kan leda till. Och det är ett motgift av en helt annan karaktär. Här skulle vara intressant att reflektera över andra delar av den frikyrkliga traditionen där ex. känslor är det yttersta fundamentet för att testa tron eller där den kristna tron måste prövas mot vetenskapliga perspektiv mm.

Vi läser inte texten själva utan alltid som en del av någon disciplinerande gemenskap - frågan är bara vilken tradition som vi låter disciplinera vår läsning?