Jag har just läst Langdon Gilkeys bok On Niebuhr. Reinhold Niebuhr var en i klassisk mening liberal teolog, som på 1930-talet gjorde upp med den progressiva liberalismens tro på människans godhet och rationalitet och på historiens positiva moraliska och politiska utveckling. Istället gjorde han begreppet synd, människans högmod och självbedrägeri, centralt i sin teologi och utvecklade en "kristen realism" som gjorde honom till en av sin tids mest inflytelserika intellektuella i USA. Han är fortfarande viktig. President Barack Obama har sagt att Niebuhr är en av hans favoritfilosofer och Obamas motståndare i presidentvalet John McCain har också beskrivit Niebuhrs stora inflytande på sitt eget tänkande.
När Gilkey skriver sin bok, den kom ut 2001, säger han följande om den "progressiva" syn som Niebuhr kritiserade: "At the end of the twentieth century, this progressive vision seems to be extravagantly incredible, one of the least likely of myths." Men, fortsätter han, folk trodde faktiskt så på 1920- och 30-talen. Från svenskt perspektiv 2011 verkar det dock inte speciellt otroligt. Är inte den progressiva liberalism Niebuhr kritiserade idag den dominerande föreställningen i Sverige? Den uppfattas inte alls som otrolig. Så inte heller bland kristna. Ett aktuellt exempel är prästen Ulla Karlsson som i Kyrkans tidning skriver: "Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor! Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!" Även om denna präst uttrycker sig ovanligt grovt, uttrycker hon vad många tänker, och hon har också fått stöd av många inom Svenska kyrkan, även om kritiken också varit stark. Min fråga är varför Gilkey, som liksom Niebuhr tillhörde den liberala huvudströmmen inom amerikansk teologi, kunde uppfatta en sådan människo- och historiesyn som fullständigt otrolig, medan den tas för given i breda svenska kristna sammanhang.
På kultursidan i Dagens Nyheter idag skriver Ann Heberlein, som svar på Ulla Karlsson: "En teologi måste ta in hela människans existens för att kunna fungera som livstolkning. Teologin måste hantera också de mörka sidorna i människans existens, möta hennes frågor och förtvivlan, se henne fullt ut som hon är: bristfällig. Först då betyder försoning och förlåtelse något. ... Människan behöver platser där livet, i all dess ofullkomlighet, tas på fullaste allvar. En sådan plats kan kyrkan vara."
Mitt problem med Niebuhr är annars att han tenderar att ta synd och kors på mer allvar än frälsning och uppståndelse. Synden är ett empiriskt faktum, Jesu uppståndelse hade han som modern "upplyst" människa mycket svårare att hantera. Men som Heberlein skriver: "Centrum i påskens budskap är inte döden och lidandet, utan uppståndelsen och segern."
Posted by Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
